På den amerikanska bloggen A vegan ice cream paradise postades nyligen ett recept på Guinness-glass. Uppenbarligen är det detsamma som att korsa en linje, då författaren direkt blev nedmailad med arga kommentarer om djurförtryck från veganer som minsann skulle sluta läsa bloggen genast. Varför? Legenden vet att berätta att fiskgelatin används vid framställningen av Guinness. Eller gör det? Blotta misstanken är åtminstone nog för att dylika glassar skall vara strikt förbjudna.

Redan dagen efter kommenterar blogginnehavaren det hela i posten The very bad vegan. Hon bekänner:

I am a terrible vegan. Once I bought fortified juice that contained vitamin D3. I eat in restaurants that serve meat, and I don’t harangue the staff about whether my food is cooked on the same grill as animal products. I have accidentally purchased cereal that contained honey – and then ate it anyway. I don’t own a copy of Animal Ingredients A to Z

Hon sätter fingret på en känslig fråga inom veganrörelsen: vad är viktigast – att själv aldrig någonsin äta den minsta lilla biprodukt från djurindustrin, eller att påverka så många som möjligt att äta mindre kött? Men finns det verkligen en motsättning, kanske man frågar sig. I ovan nämnda blogg citeras Matt Ball, grundare av Vegan outreach. Han svarar tydligt “ja” på den frågan:

For every person we convince that veganism is overly-demanding by obsessing with an ever-increasing list of ingredients, we do worse than nothing: we turn someone away who could have made a real difference for animals if they hadn’t met us! Currently the vast majority of people in our society have no problem eating the actual leg of a chicken. It is not surprising that many people dismiss vegans as unreasonable and irrational when our example includes interrogating waiters, not eating veggie burgers cooked on the same grill with meat, not taking photographs or using medicines, etc.

Instead of spending our limited time and resources worrying about the margins (cane sugar, film, medicine, etc.), our focus should be on increasing our impact every day. Helping just one person change leads to hundreds fewer animals suffering in factory farms. By choosing to promote compassionate eating, every person we meet is a potential major victory.

Jag tror att man ibland måste fråga sig själv varför man gör saker. Jag är övertygad om att veganism för många människor är mer än ett politiskt ställningstagande, mer än ett sätt att kämpa mot ett fruktansvärt djurförtryck. Veganism är också Moral. Ett sätt att bevisa för sig själv att man har kontroll. En ätstörning och ett sätt att känna sig bättre än andra människor.

Jag tänker här inte filosofera kring vad Moralen gör med människor, eller motivera varför jag inte tror att Moral någonsin kan bidra med något gott till den här världen. Jag bara konstaterar att jag otroligt ofta träffar personer som varit veganer eller vegetarianer, men som säger att de saknade bacon så otroligt mycket, eller som inte tyckte att de orkade fortsätta läsa på alla förpackningar, och som därför slutade och nu lever på en ren köttdiet. För det är så det är i den veganska världen – svart och vitt. Alternativet till hardline är biffbiffbiff. Att dryga ut sin helveganska diet med lite halloumi på söndagen finns inte som alternativ. Antingen är man, eller så är man inte. Det är nog inte bara veganernas fel – människor tänker tyvärr ofta i motsatspar – men vi borde kanske inte bidra till att förstärka den synen på veganismen.

Jag är också en dålig vegan. Jag ber att få pizza utan ost, men jag frågar inte om det är mjölk i degen. Jag beställer en kött och mjölkfri wok, men frågar inte alltid om den är kryddad med fisksås. Jag köper inte geléhallon, men om jag får gratis V6 (med gelatin) från min kompis på godislagret så äter jag dem. Jag är övertygad om att det är en inställning som får fler att överväga en vegetarisk kost.