Henrik von Sydow (m) går ut på Newsmill och anklagar socialdemokraterna för att “flirta ogenerat” med djurrättsaktivister och andra “vänstergrupper” som använder “våld”. Han slänger också in något som bara kan tolkas som att det skulle vara mot mänskliga rättigheter att förbjuda minkuppfödning… Som grädden på moset får även ägaren till Södermalms sista, nu nedlagda, pälsaffär komma till tals.

Man blir så trött. Det är rent röstfiskeri och om det faktiskt skulle lyckas med att få socialdemokraterna att ta principiellt avstånd från alla som någonsin brutit mot lagen så skulle vi förmodligen bara få mer polarisering och våld.

Den enda rimliga inställningen till våld (och där räknar jag nu in skadegörelse, fast det är en extremt tveksam definition) är en relativistisk men kritisk sådan.

Ja, det är rimligt att släppa ut minkar och sabotera pälsaffärer. Även om man naturligtvis inte kan tala om “sanningar” så är det ett faktum att pälsdjursuppfödning hör till de grymmaste och mest meningslösa av alla typer av djurplågeri som vi utsätter andra levande varelser för. Dessutom finns en stark allmän opinion mot minkuppfödning. Att då inte ta upp frågan om förbud vore direkt omänskligt.

Nej, det är inte rimligt att hota och misshandla enskilda forskare och andra som misstänks plåga djur. Ännu mindre ok är det naturligtvis att ge sig på konsumenterna. Jag lägger inte tid på att motivera det här för jag tror att de flesta håller med mig. Men det är ändå viktigt att prata om sånt här inom “rörelserna” – var går egentligen gränserna för våldsanvändning i varje enskilt fall?

Men hur är det med glas i kycklingen? Vissa tror ju att det handlar om en aktion av djurrättsaktivister, så exemplet borde nämnas. Den direkta reaktionen blir förstås att det är hemskt att riskera människors liv. Men om man bara sprider ut rykten om glas i kycklingen för att skrämmas? Eller faktiskt placerar ut glaset, men ser till att larmet går ut innan någon hinner skadas? Eller placerar ut så stora glasbitar att någon omöjligtvis skulle råka stoppa en i munnen? Är det inte i samtliga dessa fall så att de miljoner kycklingar som lider i fabrikerna är mer värda än den gnutta ångest som aktionerna skulle framkalla hos oss (sic) som ska äta köttet? Tål att fundera på.

En mindre extrem och dogmatisk djurrättsrörelse är precis vad vi behöver och vad vi borde höja våra röster för att åstadkomma. Men även en pragmatisk och förstående djurrättsrörelse kan rimligtvis använda “våld”. I vissa situationer är det värt det.

Artiklar om glas i kyckling. DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6