Den nya Harry Potter-filmen var grym och där var Fudge en otrevlig typ. Det stämmer med verkligheten. Goodstores nya veganska fudge, till ett pris som jag inte ens vill nämna, smakar inte bra. Inte alls bra. Väldigt mycket som mjuka råsockerbitar. Sötheten invaderar munnen. Never again.
(De kostade 69 kr…)
Tidigare utlovade jag att återkomma med en testning av Amedeis chokladsorter när jag fått pengar. Problemet var bara att jag märkte att Amedeis pris fick Valrhona att kännas som Willys. Resultatet blev att jag köpte en 50g Amedei för 80 kr och fyra (100g) Lindt för 22 kr/st. Tog med hela härligheten till ett kompisgäng av skilda chokladpreferenser för en hård strid!
Deltagare:
Angelina: Gillar inte mörk choklad, men kan äta i desperata lägen. Chokladjulkalendrar innehåller den godaste chokladen!
Malin: Gillar mörk choklad. Gärna smaksatt med exempelvis mint eller Earl Grey. Nyser av mörk choklad.
Martin: Gillar också mörk choklad, och den får gärna vara smaksatt. Gillar också chokladpraliner, om de är fantasifullare än de i aladinaskarna. Men körsbärslikörpralinerna i aladinasken gillar han.
Fredrik: Gillar att smånibbla på dyra smaksatta chokladkakor eller frossa i billigare osmaksatt. Men får ont i magen efteråt.
Lindt Cuba 55%
Martin: Väldigt mild
Fredrik: Kalenderchoklad.
Angelina: Nej! Smakar kaffe. Lite bitter men helt ok om man glömt Marabou.
Fredrik: För lite kakaosmak och för mycket fettsmak.
Malin: Väldigt söt.
Martin: Ja.
Lindt Madagascar 65%
Malin: Jag fick en lakritssmak. Och alkohol. Fruktigare smak än förra.
Angelina: Fyllig smak men lite för stark. Jag skulle må illa om jag åt hela den här rutan.
Martin: Jag tycker den smakar lite aladinkörsbär. Frukt och alkohol som sagt.
Fredrik: Först känner man mest fettsmak, sen kommer nåt syrligt som känns positivt. För svag.
Lindt Ecuador 75%
Angelina: Woh! Smakar peppar eller nåt. Måste dricka vatten, den här var rentav äcklig.
Malin: Jord.
Martin: Beskare än de andra.
Malin: Men jag gillar det faktiskt. Men det här äter man för att äta choklad och inte för att äta godis. Angenäm!
Fredrik: Man får en massa smaker mot sig i början. Massa kakaosmak och inte sur, knappt sandig heller!
Lindt Excellence 70%
Martin: Smakar åt körsbärshållet.
Malin: Lik Madagascar.
Martin: Ja.
Angelina: Ja, sur. Oj, kaffe! För mycket kaffesumpsmak. Smakar som chokladbollar med för mycket kaffe i.
Fredrik: Sur, och blir surare och surare och surare. Fick inte ut nåt av den.
Malin: Konstig eftersmak.
Amedei ”9” 75%
Malin: Man känner ju mycket smak.
Angelina: Men gud vad smakar det? Nåt oväntat.
Martin: Mindre besk än den andra med 75%
Angelina: Stark men inte besk eller sur.
Martin: Mmm, mer besk än sur.
Malin: Lite smörig.
Fredrik: Ja! Om man släpper in luft i munnen smakar den chokladbollssmet!
Angelina: Rätt god faktiskt. Lite mildare.
Martin: God eftersmak.
Malin: Ja.
Angelina: Chokladig.
Malin: Hela munnen fylls av smaken. God utan att man vill äta mer.
Angelina: Det räcker med lite.
Martin: Lagom!
Malin topplista:
1. Cuba och Amedei, beroende på om man vill ha godis eller nöje
2-4. Resten typ samma
5. Lindt 70% kom sist
Martin topplista:
1. Amedei. Jag är beredd att betala.
2. Madagascar.
3. Ecuador
4. Cuba
5. Lindt 70%
Fredrik topplista:
1. Ecuador
2. Amedei
3. Madagascar
4. Cuba
5. Lindt 70%
Angelina topplista:
1. Amedei
2. Cuba
3-4. Resten
5. Lindt 70% var äcklig!
Kommentar: DNs testare ställde Lindt Exellence 70% mot Valrhonas Guanaja mot varandra och skrev: “Det kan omedelbart konstateras att Lindt Excellence är en utmärkt god choklad.” We don’t agree! Länk till DNs test.
Resan bar iväg med finlandsbåt för första gången. Helsingfors med Silja Line. Själva båten var under förväntan, även om det visserligen fanns en hel del schysst (tacobord) på buffén, och tillräckligt (sojamjölk och frukt) för att överleva på frukosten. Dock inte värt pengarna.
Att komma fram till Helsingfors var däremot desto mer värt. Arnolds munkar (ovan) bjöd på tre veganska sorter, lönnsirap samt kanel och socker, samt en rosa variant som jag tror kallades pomada men som jag inte fixade att prova i mitt sockerstinna tillstånd. Arnolds finns enligt uppgift lite överallt, men vi hittade det i köpcentret forum ca 100 meter från centralstationen.
Snett över gatan från forum sprang vi in på affärskedjan Smarket. Heaven! Förutom glasskylen ovan, med – förutom de vanliga tofuline- och oatlysorterna – risglass av märket Rys och sojaglass som hette Dixi. Återigen kunde vi bara prova en, och det fick bli Rys med skogsbärssmak. Lite vattning i smaken men väldigt krämig och bra. Enligt paketet är Kung Markatta ansvariga för att importera till Sverige – värt att kolla upp? Någonting ännu bättre var tofuline gold-strutar med hallon- eller toffeesmak. Ljuvligt!
Bland andra saker som fanns på Smarket utmärkte sig veganska och glutenfria sojakorvar av märket Poutto Tofu Växtgrillbit. Tre euro för fem korvar som luktar rökigt och köttigt och smakar korv. Vi köpte tre paket, kylväska och kylklampar och tog hem till sverige. Avnjöts enligt bilden. Så jäkla gott.
Tyvärr har jag inga rövarhistorier att dra om alla fantastiska restauranger vi var på. Vi hade siktat in oss på en helvegetarisk restaurang som hette Zucchini och låg ett par hundra meter från båthamnen på en sidogata till Esplanaden. Den var dock stängd hela juli så vi hamnade på en kinarestaurang på Esplanaden och beställde tofu med kinesiska svampar – vilket ju låter grymt men var gegg i slime precis som alltid på kinarestauranger. Jag måste fan sluta äta kinamat alltså.. För kalaset fick vi betala 13 euro + 1 euro för vattnet…
I stort dock – Helsingfors är verkligen inget att frukta på veganska grunder. Kolla upp restauranger lite innan bara. Staden är liten och ni kommer nog inte att ha problem att hitta ens med mina tveksamma vägbeskrivningar.
Nu är det dags! Både mjölkchoklad och vit choklad har anlänt till den veganska smakvärlden. Men hur smakar det? Det beror på vilken du väljer.
Den första chokladkakan vi kom över var Plamils “Milk chocolate” (bild nedan). Men hur mycket man ändå vill gilla veganföretaget Plamil så är det bara att konstatera: det här var det äckligaste hittills! Faktiskt oätligt, så grynig i konsistensen och så torr och carobliknande i sin smak att den lyckades distrahera mig mitt i biljakten i Tarantinos “Death proof”. Betyget blir ett dissande minus.
Som tur är finns det alternativ. Företaget Organica har tillverkat både en vit choklad och en mjölkchoklad som både är ekologiska, rättvisemärkta och fantastiskt goda! Den vita chokladen (“White bar”, bild ovan) smakar ganska likt vanlig vit choklad men utan smaken av härsken mjölk som funnits i alla vita chokladsorter jag någonsin ätit. Istället finns en rejäl karamellliknande råsockersmak. En riktigt god choklad som man inte trycker i sig utan njuter bit för bit (om man inte stoppar den i en vit chokladmousse). Betyget blir en stabil 2 av 3 möjliga.
“Swiss Chocolate Couverture Bar” (bild ovan) från samma företag moffas däremot med fördel ner i stora mängder, förutsatt att plånboken tillåter. Len, mild och mjölkig med mycket smak. Kan knappt bärga mig inför att få baka med den! Betyget blir till och med 3 av 3 möjliga, åtminstone inom kategorin milda chokladsorter.
Alla chokladkakor finns hos Goodstore i Stockholm.
I höstas var vi ett ganska stort gäng som kom över en hel trälåda (40 kakor) med Valrhonachokladsorerna Gran Couva och Ampamakia till det förnämliga priset av 800 kr.
Det ledde naturligtvis till ett sjukt frossande i s.k. gourmetchoklad. Och visst, Gran Couva är en jäkla god choklad, helt klart värt de 20 kr som vi fick betala för en kaka (på 70 g). Däremot skulle jag aldrig betala standardpriset 55 kr för samma kaka!
Ampamakia då, som skulle vara mildare med sina drygt 60% kakao, smakade mest surt och träligt. Dessutom med absurda rasistiska illustrationer på omslaget, föreställande “nån strävsam ursprungsbefolkning” i nåt land som Valrhona suger ut för att få tag på sitt bruna guld.
Senare sprang jag på Valrhonas Palmira-choklad, som tack vare att den hade två månader kvar till bäst före-datumet såldes för 15 kr. En ok choklad, inte mer.
På bokrean köpte jag sen en chokladbok av chokladgurun Jan Hedh. Han hyllade där Valrhona som “chokladens Rolls-Royce”. I min irritation över gourmethypen fick jag idén till att göra ett test på kopanda och köpte små provsmakningsbitar av några Valrhonasorter jag inte provat. Och det verkar helt uppenbart som om alla sorter med ca 60% kakao är alldeles för sura. Det problemet hade både Manjari och Caraibe, och så Ampamakia som jag sa nyss. Guanaja på drygt 70% smakar däremot klart gott.
Nej, min provsmakning (i biomörkret) skulle ha blivit en total besvikelse om jag inte också köpt en bit Amedei Toscano Black, som var det överlägset godaste chokladen jag åt den dagen. Ni kan se fram emot ett test av Amedeis chokladsorter så fort lönen hittat sin väg till mitt konto!
