Kokboken Vegan with a Vengeance (Isa Chandra Moskowitz) är inte särskilt snygg, den är brun och vävfärgad med några fula gröna blad. Det finns inga bilder i den (varför gör man kokböcker utan bilder, helt galet!) vilket gör det lite svårt att få en känsla för vad man vill göra. Men alla recept vi provat har varit sjukt bra. Jättegott och med jättefint resultat. När jag tidigare gjort scones så har de blivit torra och saknar sconeskänsla. När jag gjorde de enligt Moskowitz recept kommer jag ihåg varför scones är gott.

Ingredienser

350 g/ ca 5,8 dl mjöl (jag har bara använt glutenfri mjölmix vilket framförallt påverkar degens konsistens och färg)

2 msk bakpulver

50 g / ca 0,5 dl socker

1/4 tsk salt

5 msk olja

120 ml / 1,2 dl sojagrädde (jag använde alpro)

175 ml / ca 1,8 dl ris- eller sojamjölk (jag använde alpro blå soja)

2 tsk äppelcidervinäger

175 g blåbär

Gör så här:

1. Värm ugnen till 200 grader.

2. Blanda ihop mjöl, bakpulver, socker och salt.

3. Tillsätt olja, mjölk och vinäger. Blanda tills ingredienserna har blandats ihop, inte tills degen är helt slät, den ska vara klumpig. Det gör inget om den är lite dammig av mjöl.

4. Tillsätt 175 g blåbär (om man blandar i dem blir degen alldeles blå, rör hellre med försiktighet ned dem allra sist.

4. Forma till bullar och lägg på bakplåtspapper

5. Grädda dem i 12-15 min tills de fått färg och form.

Enligt Vwav ska degen inte vara “sticky”, när jag har gjort den är den dock väldigt kladdig och jag har öst upp degen på ett bakplåtspapper med ett decilitermått. Resultatet blir dock helt fabulöst. För mig har det blivit 6-7 ganska stora scones, enligt receptet ska det bli 16.

Ät med färskost till! (tofulines naturella creamy spread)

Variationer: chocolate ship scones (i tsk vaniljsocker, 2 msk socker, 150 g chocolate chips), valnöt (2 msk “maple extraxt”, 2 msk socker, 175 g valnöter)

Vad är det med dåliga indiska restauranger? De kan ju vara så bra, med färskra kryddor och grönsaker och egen chutney. Men så kan de vara helt undermåliga också och det är inte helt ovanligt att få en brun smörja med överkokta grönsaker från en fryspåse: räfflade morötter, gråa ärter etc. Så är restaurang Papadam i Helsingborg. De kan ges viss cred för att det var lätt att beställa veganskt. Man fick tex ingen raijta helt opåkallat häld på salladen. Men annars var det en katastrof. Maken smakade ingenting och hade ingen texture. Visserligen ville jag ha medium istället för stark men medium brukar ju vara stark på indiska ställen. Papadamen var dyr (45 kr!) och helt flottiga. Med tanke på restaurangens namn kunde man ju förvänta sig annat. Själva huvudrätten kostade 69, helt okej.

Nej, om du ska luncha i Helsingborg, gör det på vegeriet eller varför inte stadsbiblioteket istället.

Mitt bästa snack för tillfället. På tiden med en vegansk smaksatt riskaka kan man tycka. Heja friggs!

Kvällen väldigt lyckade middag blev alltså göttbullar med kokt potatis, brunsås och lingon. Broccoli piffade upp det hela med den gröna färgen och helt fantastiska smaken. Faktum är att allt var sjukt gott. Göttbullarna var goda, lite torra men med fin rund form. Godare med egna bönbiffar men ändå 3 plus av 5.

Vi hittade Göttbullar från astrid och aporna på konsum ladan i linköping. De har för ett tag sedan inlett ett samarbete med Djurens rätt som innebär att mat kommer från Good store och Astrid och aporna. Jävligt värt – men jävligt dyrt. Göttbullarna var det dock specialerbjudande på – 40 pistoler.

Nu ska de tillagas – men hur? Svaret kommer under kvällen!

Jag snubblade över den här artikeln och förfäras. Aftonbladet påstår att på grund av att kvinnor och män är väsenskillda och att denna skillnad uppstod i “grottstadiet” så bör män äta kött och kvinnor sallad. Det ligger i våra gener. Män vill ha blod och kvinnor vill äta socker i väntan på att mannen ska komma hem med den riktiga maten. Fast varken kvinnor eller män bör äta proteindrycker eller proteinpulver står det. Alltid något.

Artikeln får mig att vilja äta kött. Mer på ett symboliskt plan än på ett faktiskt. Jag är ju hardcore vegan and all that. Men vad fan liksom! Jag minns när jag läste Diva, Monika Fagerholms fantastiska skildring av en tjejs coming of age som det brukar heta. Diva som äter lever och lingon så att det knastrar i munnen på henne. Hur allt det fina i Diva ligger i att hon är för mycket, för överdriven. Hon är flickkroppen och tänjer på den så att gränserna suddas ut så att hon kan göra allt. Hon kan erövra världen. Och hennes besatthet i kött. Det är finfint det. Det är en del i det hela. Det går inte att vara rebel grrls om man samlar maten nära hemmet och äta kakor och choklad så att man blir glad.

Lisa Magnusson bloggade också om denna märkliga artikel och kallar den debil. I hennes länk blir rubriken från aftonbladet “genusmaten – så äter du efter ditt kön”. Rubriken är ett väldigt bra exempel på vad som har hänt sedan genus som begrepp slagit stort – plötsligt börjar det användas för att beskriva vad fan som helst som har något med “skillnaden mellan män och kvinnor”. Saknas gör fokus på att könsskillnader är konsturerade, att konstruktionen särskiljer samt skapar hierarkier. Genus har blivit ett ord som kan användas synonymt med kön när det blir tråkigt att säga kön*. För att skapa variation i språket. Utan någon som helst tanke.

* Själv tycker jag i och för sig att kön och genus kan användas synonymt om det görs på rätt sätt. En kritik mot begreppet genus är att det delar upp biologiskt och socialt kön på ett sätt som får det att verka som att detta är möjligt. Som att människan är lika delar biologi och lika delar socialt och att det går att se när det ena slutar och det andra börjar. Istället är vi allt och inget, i en röra där det gemensamma är att inget är fast och att allt är föränderligt.