Den nya Harry Potter-filmen var grym och där var Fudge en otrevlig typ. Det stämmer med verkligheten. Goodstores nya veganska fudge, till ett pris som jag inte ens vill nämna, smakar inte bra. Inte alls bra. Väldigt mycket som mjuka råsockerbitar. Sötheten invaderar munnen. Never again.

(De kostade 69 kr…)

Tidigare utlovade jag att återkomma med en testning av Amedeis chokladsorter när jag fått pengar. Problemet var bara att jag märkte att Amedeis pris fick Valrhona att kännas som Willys. Resultatet blev att jag köpte en 50g Amedei för 80 kr och fyra (100g) Lindt för 22 kr/st. Tog med hela härligheten till ett kompisgäng av skilda chokladpreferenser för en hård strid!

Deltagare:
Angelina: Gillar inte mörk choklad, men kan äta i desperata lägen. Chokladjulkalendrar innehåller den godaste chokladen!
Malin: Gillar mörk choklad. Gärna smaksatt med exempelvis mint eller Earl Grey. Nyser av mörk choklad.
Martin: Gillar också mörk choklad, och den får gärna vara smaksatt. Gillar också chokladpraliner, om de är fantasifullare än de i aladinaskarna. Men körsbärslikörpralinerna i aladinasken gillar han.
Fredrik: Gillar att smånibbla på dyra smaksatta chokladkakor eller frossa i billigare osmaksatt. Men får ont i magen efteråt.

Lindt Cuba 55%

Martin: Väldigt mild
Fredrik: Kalenderchoklad.
Angelina: Nej! Smakar kaffe. Lite bitter men helt ok om man glömt Marabou.
Fredrik: För lite kakaosmak och för mycket fettsmak.
Malin: Väldigt söt.
Martin: Ja.

Lindt Madagascar 65%

Malin: Jag fick en lakritssmak. Och alkohol. Fruktigare smak än förra.
Angelina: Fyllig smak men lite för stark. Jag skulle må illa om jag åt hela den här rutan.
Martin: Jag tycker den smakar lite aladinkörsbär. Frukt och alkohol som sagt.
Fredrik: Först känner man mest fettsmak, sen kommer nåt syrligt som känns positivt. För svag.

Lindt Ecuador 75%

Angelina: Woh! Smakar peppar eller nåt. Måste dricka vatten, den här var rentav äcklig.
Malin: Jord.
Martin: Beskare än de andra.
Malin: Men jag gillar det faktiskt. Men det här äter man för att äta choklad och inte för att äta godis. Angenäm!
Fredrik: Man får en massa smaker mot sig i början. Massa kakaosmak och inte sur, knappt sandig heller!

Lindt Excellence 70%

Martin: Smakar åt körsbärshållet.
Malin: Lik Madagascar.
Martin: Ja.
Angelina: Ja, sur. Oj, kaffe! För mycket kaffesumpsmak. Smakar som chokladbollar med för mycket kaffe i.
Fredrik: Sur, och blir surare och surare och surare. Fick inte ut nåt av den.
Malin: Konstig eftersmak.

Amedei ”9” 75%

Malin: Man känner ju mycket smak.
Angelina: Men gud vad smakar det? Nåt oväntat.
Martin: Mindre besk än den andra med 75%
Angelina: Stark men inte besk eller sur.
Martin: Mmm, mer besk än sur.
Malin: Lite smörig.
Fredrik: Ja! Om man släpper in luft i munnen smakar den chokladbollssmet!
Angelina: Rätt god faktiskt. Lite mildare.
Martin: God eftersmak.
Malin: Ja.
Angelina: Chokladig.
Malin: Hela munnen fylls av smaken. God utan att man vill äta mer.
Angelina: Det räcker med lite.
Martin: Lagom!

Malin topplista:
1. Cuba och Amedei, beroende på om man vill ha godis eller nöje
2-4. Resten typ samma
5. Lindt 70% kom sist

Martin topplista:
1. Amedei. Jag är beredd att betala.
2. Madagascar.
3. Ecuador
4. Cuba
5. Lindt 70%

Fredrik topplista:
1. Ecuador
2. Amedei
3. Madagascar
4. Cuba
5. Lindt 70%

Angelina topplista:
1. Amedei
2. Cuba
3-4. Resten
5. Lindt 70% var äcklig!

Kommentar: DNs testare ställde Lindt Exellence 70% mot Valrhonas Guanaja mot varandra och skrev: “Det kan omedelbart konstateras att Lindt Excellence är en utmärkt god choklad.” We don’t agree! Länk till DNs test. 

Resan bar iväg med finlandsbåt för första gången. Helsingfors med Silja Line. Själva båten var under förväntan, även om det visserligen fanns en hel del schysst (tacobord) på buffén, och tillräckligt (sojamjölk och frukt) för att överleva på frukosten. Dock inte värt pengarna.

Att komma fram till Helsingfors var däremot desto mer värt. Arnolds munkar (ovan) bjöd på tre veganska sorter, lönnsirap samt kanel och socker, samt en rosa variant som jag tror kallades pomada men som jag inte fixade att prova i mitt sockerstinna tillstånd. Arnolds finns enligt uppgift lite överallt, men vi hittade det i köpcentret forum ca 100 meter från centralstationen.

Snett över gatan från forum sprang vi in på affärskedjan Smarket. Heaven! Förutom glasskylen ovan, med – förutom de vanliga tofuline- och oatlysorterna – risglass av märket Rys och sojaglass som hette Dixi. Återigen kunde vi bara prova en, och det fick bli Rys med skogsbärssmak. Lite vattning i smaken men väldigt krämig och bra. Enligt paketet är Kung Markatta ansvariga för att importera till Sverige – värt att kolla upp? Någonting ännu bättre var tofuline gold-strutar med hallon- eller toffeesmak. Ljuvligt!

Bland andra saker som fanns på Smarket utmärkte sig veganska och glutenfria sojakorvar av märket Poutto Tofu Växtgrillbit. Tre euro för fem korvar som luktar rökigt och köttigt och smakar korv. Vi köpte tre paket, kylväska och kylklampar och tog hem till sverige. Avnjöts enligt bilden. Så jäkla gott.

Tyvärr har jag inga rövarhistorier att dra om alla fantastiska restauranger vi var på. Vi hade siktat in oss på en helvegetarisk restaurang som hette Zucchini och låg ett par hundra meter från båthamnen på en sidogata till Esplanaden. Den var dock stängd hela juli så vi hamnade på en kinarestaurang på Esplanaden och beställde tofu med kinesiska svampar – vilket ju låter grymt men var gegg i slime precis som alltid på kinarestauranger. Jag måste fan sluta äta kinamat alltså.. För kalaset fick vi betala 13 euro + 1 euro för vattnet…

I stort dock – Helsingfors är verkligen inget att frukta på veganska grunder. Kolla upp restauranger lite innan bara. Staden är liten och ni kommer nog inte att ha problem att hitta ens med mina tveksamma vägbeskrivningar.

Nu är det dags! Både mjölkchoklad och vit choklad har anlänt till den veganska smakvärlden. Men hur smakar det? Det beror på vilken du väljer.

Den första chokladkakan vi kom över var Plamils “Milk chocolate” (bild nedan). Men hur mycket man ändå vill gilla veganföretaget Plamil så är det bara att konstatera: det här var det äckligaste hittills! Faktiskt oätligt, så grynig i konsistensen och så torr och carobliknande i sin smak att den lyckades distrahera mig mitt i biljakten i Tarantinos “Death proof”. Betyget blir ett dissande minus.

Som tur är finns det alternativ. Företaget Organica har tillverkat både en vit choklad och en mjölkchoklad som både är ekologiska, rättvisemärkta och fantastiskt goda! Den vita chokladen (“White bar”, bild ovan) smakar ganska likt vanlig vit choklad men utan smaken av härsken mjölk som funnits i alla vita chokladsorter jag någonsin ätit. Istället finns en rejäl karamellliknande råsockersmak. En riktigt god choklad som man inte trycker i sig utan njuter bit för bit (om man inte stoppar den i en vit chokladmousse). Betyget blir en stabil 2 av 3 möjliga.

“Swiss Chocolate Couverture Bar” (bild ovan) från samma företag moffas däremot med fördel ner i stora mängder, förutsatt att plånboken tillåter. Len, mild och mjölkig med mycket smak. Kan knappt bärga mig inför att få baka med den! Betyget blir till och med 3 av 3 möjliga, åtminstone inom kategorin milda chokladsorter.

Alla chokladkakor finns hos Goodstore i Stockholm.

Det sjukt varma vädret gav ryck i den oförklarliga grillnerven i fredags. Efter långa förberedelser i köket tog vi med oss vår engångsgrill och gav oss ut på Rinkebys gräsmattor. Nötkofta med myntayoghurt, grönsaksspett och balsamvinägerkanderad potatis i ugn blev resultatet.

Tyvärr var kanske inte maten den succé det låter som, även om lite receptomskrivning kan göra underverk.

Nötkoftan var ganska tråkig i smaken, men med annan kryddning och lite mjöl för att få fastare konsistens så hade den kunnat vara schysst.

Den “balsamvinägerkanderade” potatisen var god, men vinägersmaken var alldeles för tam. Ännu mer balsamvinäger kanske kan skapa ett mästerverk i framtiden. Rödlöken som stekts tillsammans med potatisen var däremot fantastisk, så att steka/koka/ugnsbaka rödlök i balsamvinäger är definitivt något som kommer provas igen.

Nötkofta med myntayoghurt (ur “Vegetariskt på 30 minuter” av Joanna Farrow, men med vissa ändringar)

olja
1 gul lök
1 liten torkad thaichili
2 vitlöksklyftor
1 tsk curry
1 burk (4 dl) borlotti- cannellini- eller naturella vita bönor
125 g malda mandlar
75 hackade mandlar

2 dl alpro yoghurt
2 msk hackad mynta (eller 1 msk torkad)
salt och peppar

1 msk citronsaft
1 msk olja

Finhacka och bryn löken i olja. Tillsätt chili, vitlök och curry och fräs en stund till.

Mixa tillsammans med resten av ingredienserna till en smet. Forma till åtta korvar runt lika många grillspett. Pensla med olja och grilla på aluminiumfolie.

Blanda hängd yoghurt, mynta, salt och peppar.

Blanda citronsaft och olja och pensla på de färdiga nötkoftorna.

Balsamvinägerkanderad klyftpotatis med rödlök (inspirerat av Jamie Olivers tv-spektakel)

Klyfta önskad mängd potatis, lägg i kastrull och koka upp. Låt koka 5 minuter. Häll av och häll i en långpanna.

Klyfta rödlök och lägg i långpannan.

Bryt loss klyftorna från en vitlök men låt skalet sitta kvar. Krossa dem och lägg i långpannan.

Häll över flytande margarin och olja efter smak.

Krydda med rosmarin, peppar och salt.

Dränk allt i balsamvinäger. Jag använde 2 dl till en liten långpanna, men det skulle ha behövts mer.

In i ugnen på 225 grader i 40 min. Rör 1-2 gånger så det inte bränns.

Nästa gång jag gör den här potatisen ska jag strunta i att förkoka potatisen, hälla på mer vinäger och använda mer rödlök (kanske 4-5 till en långpanna).

I söndags ordnade G8-gruppen stödpub på Kafé44 i Stockholm för att samla in pengar till protesterna mot G8-mötet i Tyskland i juni. Tre peppade kopanda-matlagare var där och bjöd på mat och fika till stödöverpriser.

Indisk linspita med yoghurtsås, varm nudelsallad med avocado och päron samt wienerbröd och snickers stod på menyn.

Maten fick många lovord. Förutsatt att de var ärliga kan ni kanske vilja prova att laga själva. Här är recept/ungefärliga instruktioner:

Linspita med raita (yoghurtsås)

Vi gjorde inte linspitan efter recept och det var tre personer inblandade så ni kan bara få det ungefärliga innehållet:

Linssås – röda linser, kryddat med curry, färsk ingefära, spiskummin, kanel, salt och peppar och blandat med finriven vitkål.

Tomat, gurka, jordnötter och färsk koriander.

Raita – alproyoghurt och grovriven gurka kryddat med vitlök, mynta, malen ingefära, salt och peppar.

Alltihop serverat inwrappat i ett stort tunt pitabröd.

Varm nudelsallad med avocado och päron

Dressing – drygt 1/2 dl sesamolja, drygt 1 dl pressad lime, drygt 1 dl sweet chili-sås – blanda allt.

Koka 4 portioner breda risnudlar, häll av vattnet och blanda de varma nudlarna med hälften av dressingen i en skål.

Grönsaksfräs – 1 grön paprika, 1 liten zucchini, 1 gul lök, 6 färska champinjoner – skär i ca 2 cm kuber eller efter smak. Fräs i olja i en stekpanna och blanda sen med nudlarna.

1 päron, 1-2 avocados – skala, kärna ur och skär i ca 2 cm stora bitar. Strö över salladen.

Servera med resterande sås. Jordnötter kan du också strö över.

Snickers och wienerbröd finns det recept till i kopandas receptsamling här.

Kokböcker gör oftast ett av två fel. Antingen är de så överstylade och har så “fantastiska” recept att man gärna bläddrar lite och tittar på bilderna, men ett år senare kommer på att man bara provat att laga ett recept ur den.

Eller så är de så tråkiga och har så trist svennig och/eller enkel mat att man undrar vem som egentligen skulle bry sig om att följa ett recept när man lika gärna bara kan slänga ner lite vadsom i stekpannan.

En kokbok, kanske den enda jag läst, som lyckas med att både vara okomplicerad och kreativ på samma gång är “Det vegetariska köket”.

Recepten i boken, som är skriven av Lotta Brinck, är uppdelade efter världsdel. Även om det kan vara lite konstigt att prata om “svensk mat” eller “afrikansk mat” så funkar upplägget väldigt bra. Resultatet är också en bok som verkligen hämtar influenser från nästan hela världen. De länder och världsdelar som är representerade är, förutom sverige, även medelhavet, europa, mellanöstern, afrika, indien, thailand, asien och latinamerika. Det finns även separata delar om dryck, bröd och frukost.

Extra features inkluderar en mindre näringslära, genomgång av viktiga ingredienser, två sidor matlagningsknep, säsongsguide till frukt och grönt med mera.

Annat positivt är det smidiga formatet, det billiga priset (ca 100 kr) och de smakromantiserande texterna som smittar av sig. Stort plus också för att boken tar stor hänsyn till veganer trots att det är en lakto-ovo-vegetarisk bok i grunden. Det är mestadels veganska recept och annars finns det nästan alltid tips om hur man gör rätten vegansk. Det enda negativa som kan sägas är nog att dessa tips nästan alltid består av “ta lite tofu” : )

I höstas var vi ett ganska stort gäng som kom över en hel trälåda (40 kakor) med Valrhonachokladsorerna Gran Couva och Ampamakia till det förnämliga priset av 800 kr.
Det ledde naturligtvis till ett sjukt frossande i s.k. gourmetchoklad. Och visst, Gran Couva är en jäkla god choklad, helt klart värt de 20 kr som vi fick betala för en kaka (på 70 g). Däremot skulle jag aldrig betala standardpriset 55 kr för samma kaka!

Ampamakia då, som skulle vara mildare med sina drygt 60% kakao, smakade mest surt och träligt. Dessutom med absurda rasistiska illustrationer på omslaget, föreställande “nån strävsam ursprungsbefolkning” i nåt land som Valrhona suger ut för att få tag på sitt bruna guld.
Senare sprang jag på Valrhonas Palmira-choklad, som tack vare att den hade två månader kvar till bäst före-datumet såldes för 15 kr. En ok choklad, inte mer.

På bokrean köpte jag sen en chokladbok av chokladgurun Jan Hedh. Han hyllade där Valrhona som “chokladens Rolls-Royce”. I min irritation över gourmethypen fick jag idén till att göra ett test på kopanda och köpte små provsmakningsbitar av några Valrhonasorter jag inte provat. Och det verkar helt uppenbart som om alla sorter med ca 60% kakao är alldeles för sura. Det problemet hade både Manjari och Caraibe, och så Ampamakia som jag sa nyss. Guanaja på drygt 70% smakar däremot klart gott.

Nej, min provsmakning (i biomörkret) skulle ha blivit en total besvikelse om jag inte också köpt en bit Amedei Toscano Black, som var det överlägset godaste chokladen jag åt den dagen. Ni kan se fram emot ett test av Amedeis chokladsorter så fort lönen hittat sin väg till mitt konto!

Från den gamla kopandasidan, därav formatet. Klicka på bilden för större version.

Från den gamla kopandasidan, därav formatet. Klicka på bilden för större version.