Renlevnad eller förändring?
På den amerikanska bloggen A vegan ice cream paradise postades nyligen ett recept på Guinness-glass. Uppenbarligen är det detsamma som att korsa en linje, då författaren direkt blev nedmailad med arga kommentarer om djurförtryck från veganer som minsann skulle sluta läsa bloggen genast. Varför? Legenden vet att berätta att fiskgelatin används vid framställningen av Guinness. Eller gör det? Blotta misstanken är åtminstone nog för att dylika glassar skall vara strikt förbjudna.
Redan dagen efter kommenterar blogginnehavaren det hela i posten The very bad vegan. Hon bekänner:
I am a terrible vegan. Once I bought fortified juice that contained vitamin D3. I eat in restaurants that serve meat, and I don’t harangue the staff about whether my food is cooked on the same grill as animal products. I have accidentally purchased cereal that contained honey - and then ate it anyway. I don’t own a copy of Animal Ingredients A to Z
Hon sätter fingret på en känslig fråga inom veganrörelsen: vad är viktigast - att själv aldrig någonsin äta den minsta lilla biprodukt från djurindustrin, eller att påverka så många som möjligt att äta mindre kött? Men finns det verkligen en motsättning, kanske man frågar sig. I ovan nämnda blogg citeras Matt Ball, grundare av Vegan outreach. Han svarar tydligt “ja” på den frågan:
For every person we convince that veganism is overly-demanding by obsessing with an ever-increasing list of ingredients, we do worse than nothing: we turn someone away who could have made a real difference for animals if they hadn’t met us! Currently the vast majority of people in our society have no problem eating the actual leg of a chicken. It is not surprising that many people dismiss vegans as unreasonable and irrational when our example includes interrogating waiters, not eating veggie burgers cooked on the same grill with meat, not taking photographs or using medicines, etc.
Instead of spending our limited time and resources worrying about the margins (cane sugar, film, medicine, etc.), our focus should be on increasing our impact every day. Helping just one person change leads to hundreds fewer animals suffering in factory farms. By choosing to promote compassionate eating, every person we meet is a potential major victory.
Jag tror att man ibland måste fråga sig själv varför man gör saker. Jag är övertygad om att veganism för många människor är mer än ett politiskt ställningstagande, mer än ett sätt att kämpa mot ett fruktansvärt djurförtryck. Veganism är också Moral. Ett sätt att bevisa för sig själv att man har kontroll. En ätstörning och ett sätt att känna sig bättre än andra människor.
Jag tänker här inte filosofera kring vad Moralen gör med människor, eller motivera varför jag inte tror att Moral någonsin kan bidra med något gott till den här världen. Jag bara konstaterar att jag otroligt ofta träffar personer som varit veganer eller vegetarianer, men som säger att de saknade bacon så otroligt mycket, eller som inte tyckte att de orkade fortsätta läsa på alla förpackningar, och som därför slutade och nu lever på en ren köttdiet. För det är så det är i den veganska världen - svart och vitt. Alternativet till hardline är biffbiffbiff. Att dryga ut sin helveganska diet med lite halloumi på söndagen finns inte som alternativ. Antingen är man, eller så är man inte. Det är nog inte bara veganernas fel - människor tänker tyvärr ofta i motsatspar - men vi borde kanske inte bidra till att förstärka den synen på veganismen.
Jag är också en dålig vegan. Jag ber att få pizza utan ost, men jag frågar inte om det är mjölk i degen. Jag beställer en kött och mjölkfri wok, men frågar inte alltid om den är kryddad med fisksås. Jag köper inte geléhallon, men om jag får gratis V6 (med gelatin) från min kompis på godislagret så äter jag dem. Jag är övertygad om att det är en inställning som får fler att överväga en vegetarisk kost.
March 3rd, 2008 at 23:44
jag förstår din poäng absolut, och det ligger en hel del i det du skriver.
men, frågan jag har är, tror du inte att “en påse sourcreame-chips”, eller en tugga “fetaost-sallad” bara förstärker det begäret? och gör att man till slut gör det till vana, att det från “då & då” och “ibland” blir, väldigt ofta och att man sedan tappar kraften blir gammal & cynisk och börjar äta kött/mjölkäggosvprodukter igen?
ex. jag har en vän, som var vegan i många många år, sedan började han äta sopmat och blev freegan och åt återvunnet kött/mjölk/ägg osv.
begäret, girigheten växte och nu hetsäter han kött jämt.
men det kanske bara är ett undantag.
March 4th, 2008 at 0:16
jo, jag tror absolut att den risken finns. frågan är vad det beror på. skulle han ha droppat veganismen ändå? funkade freegan-argumenten bara som ett rättfärdigande för att få äta kött? (är mitt blogginlägg bara ett rättfärdigande för att få slippa krångla?) eller var det the old motsatstänkande som spökade - att det är så svårt att vara mittemellan. jag har ingen aning faktiskt, ska inte låtsas att jag vet.
kan ju säga att av de saker jag “fusksmakat” genom åren så har vissa lämnat mig likgiltig, andra fått mig att äcklas ännu mer och resten har barra sporrat mig till att skapa liknande substitut på vegansk väg. men så är jag ju matlagningsbesatt också, det är det ju inte alla som är…
March 4th, 2008 at 10:53
Jag är en av dom som saknar köttet, som nästan varje dag tänker “jag orkar inte läsa på ännu en förpackning”. Men så är det just det att jag vet vad kött är, jag vet var det kommer ifrån och hur den varelsen har fått plågas… och då är det värt det… då är det värt att ersätta den feta biffen med något veganskt alternativ som inte är riktigt lika saftigt, inte riktigt lika gott… och det är värt de där extra minutrarna som jag får spendera i matbutiken för att läsa på förpackningar, ringa till sambon för att kolla vad det där E-numret jag inte sett innan är för något.
Det är värt besväret. Men tänkt så mycket lättare det hade varit, om fler hade varit öppna för veganism… då hade det säkert varit lättare att hitta veganska alternativ bland hyllorna i butiken och kanske hade man sluppit fråga “har ni ägg i det där?” när man äter ute.
March 4th, 2008 at 19:19
Problemet med det här är att man både ska “vara ett gott föredöme och inte skrämma bort andra med överdriven petighet” och “inte bry sig om vad andra tycker utan göra det som känns bra”.
Och jag tycker det är jobbigt att ställas inför val och värderings-avväganden jämt och ständigt, vilket man GÖR om man inte har har strikta linjer man håller sig till.
Och tar man in andras intryck i beräkningarna kan nog det också framstå som negativt… att man lever i nåt gränsland mellan ställningstagande och godtyckligt fuskande. Särskilt eftersom “ställningstagandet” nog ofta framstår som mycket starkare och viktigare för dom som inte är veg*…
“Ätstörning” förresten? det känns som ett lite känsligt ord att slänga in sådär utan förklaring?
“Kött är äckligt”-delen av veganism KAN ju ses som en fobi som kanske borde “botas”, men det är väl knappast något många veganer lär ställa sig bakom…
March 4th, 2008 at 20:39
Det är väldigt intressanta invändningar. Även om jag kanske verkar tvärsäker så är jag verkligen inte det..
Ställningstagandet är helt klart otroligt viktigt för de som inte själva är veggo. Det är en svår balansgång. Å ena sidan får minsta lilla smörstekta morot många köttisar att utbrista “ha, du fuskar trots allt!”, å andra sidan skrämmer en stenhård renlevnad bort dem. Men jag tror man ska fråga sig vad reaktionerna handlar om. Många som storögt frågar hur länge man varit vegan gör det av förundran inför själva uppoffringen som sådan, inte på grund av att det är just kött man avstått från. Även om de sympatiserar med djurättsargumenten (eller miljö eller vad det är) så är de förmodligen långt från att själva “ta steget”. De beundrar ens “stora uppoffring”, men är övertygade om att de själva inte skulle klara det.
Jag tror hellre på att ta en korv med de andra men samtidigt berätta att man normalt avstår. Även om jag inte själv skulle klara av att äta kött så tror jag det skulle vinna flest själar.
March 4th, 2008 at 20:42
Ser (tyvärr) samma tendens med veganism som jag ser med Straight Edge. Folk kan sitta i timmar och skriva milslånga inlägg med påhopp till någon som druckit av nattvarden i kyrkan och ändå kallar sig sxe. Istället för att visa en positiv del av veganism gräver man ner sig i att vara tokstrikt och alltid påpeka för folk hur fel de gör. Istället för att peppa så skrämmer man bort potentiella framtida vegetarianer/veganer.
Det jag lärt mig är att personerna som skriker högst också är de som droppar först.
March 4th, 2008 at 20:47
Tillägg:
Jag tyckte att ordet “ätstörning” var passande eftersom jag tror att ett element inom veganismen handlar om att leva ut ett kontrollbehov, bemästra sig själv. Jag hoppas ingen tycker att det känns som ett förminskande av andra ätstörningar, veganism är ju trots allt en ätstörning som leder till positiva resultat och inte skadar någon fysiskt.
Jag tycker absolut inte att “kött är äckligt”-fobin ska botas, tvärtom tycker jag att det är den kanske mest positiva grunden för en strikt veganism. Återkommer till det någon gång…
March 6th, 2008 at 18:42
pom pom, gammalt ämne, gamla tankar.
jag har väldigt svårt att se en allvarlig konflikt eller ett stort problem i detta. bara för att man råkar ha varit vegan länge och det därför inte innebär någon enorm ansträngning att ha koll på vart i sin stad man kan käka vad eller att man har tillgång till ett sådant nätverk veganer att om man reser nånstans kan man bli guidad till vattenhålen, ska man då låta bli att vara så strikt man nu råkar trivas med att vara bara för att nån köttis inte ska tycka det verkar jobbigt? eller för att man inte ska framstå som nån sorts jihadvegan med moralpanik?
om folk är så ointresserade att dom väljer döma strikta veganer i enlighet med rådande köttmoral till nån sorts misantropiska galningar så var så jävla goda då. det råkar vara så att en av de saker jag är stolt över är just att jag klarar hålla mej till något så enkelt som några fjuttiga idéer om vad jag bör äta och inte för att orsaka så lite lidande och konsumera så lite resurser som möjligt. om sen folk anser en vara en helt loss militant på grund av det anser jag det säga mer om dom som dömer mej än om mej . hur svårt är det? seriöst? i sverrje idag? det är skitlätt att vara vegan, visst omställningen från köttis kräver sin tribut, men när man väl klarat av den är det bara att lunka på.
jag skulle hellre än att få köttisnormen serverad från veganhåll möta lite uppmuntran. för det är så otroligt vackert med folk som faktiskt kan göra den lilla ansträngningen att avstå från lik i kosten. och jag vill betona att det inte är en stor grej att vara vegan, det är något litet och lätt som de flesta klarar av, det är ett litet ställningstagande som drabbar dej själv men som får konsekvenser för hela din omgivning. jämför det med vilket annat ställningstagande som helst, veganism är busenkelt. fred på jorden? stoppa barnarbete? social jämlikhet och rättvisa? alla är enorma projekt som blandar in fler än dej själv och ett rejält socialt engagemang. veganism däremot, är ett litet, lätt steg att ta men med förvånansvärt stora konsekvenser.
för att sansa mej lite och återknyta till det ursprungliga ämnet; om man kallar sej vegan så får man ta att folk kritiserar en när man publicerar recept på grejer med fisk i. hur svårt är det att göra glass utan guinness? det är som att muf lipar när bildt har bamsenålen på slipsen. den socialistpropagandan, slåss med sina vänner mot krösus? klart dom tjuter. självklart kommer veganer ha åsikter när man gör grejer som påstås vara vegan och det kan diskuteras huruvida dom är det. vill man slippa få skit för sånt får man antingen låta bli att påstå det är vegan eller rätta till receptet.
grejen är att jag skiter faktiskt i om folk är veganer eller inte. jag blir jätteglad om dom är det, men ännu ledsnare än ja blir om folk käkar kött blir jag när dom påstar sej vara nått dom inte är. och en vegan käkar inte kött, tyvärr. klart man kan göra misstag och slarva / vara lat / full / kär lite jag skiter i det. men kalla det inte veganism om det inte har med veganism att göra.
och om detta är problemet;
For every person we convince that veganism is overly-demanding by obsessing with an ever-increasing list of ingredients, we do worse than nothing: we turn someone away who could have made a real difference for animals if they hadn’t met us!
se då fan till att lugna sej lite. det är inte så att alla måste vara dödsveganer. käka kött då, varsågod. men jag tycker att man kan ha som målsättning att dom som utger sej för att vara veganer ska leva upp till det dom påstar.
det blev ett långt inlägg.. hoppas det är ok, behövde tydligen skriva av mej lite.
March 7th, 2008 at 17:17
det är aldrig fel med långa inlägg, kör hårt!
jag håller med om att det är skitlätt att vara vegan. och det är verkligen inget fel med att vara nöjd med sin veganism. trots att jag försöker “skryta” med att jag fuskar ibland så har jag varit 99,9 % vegan i åtta år, har inga planer på att sluta och köper aldrig hem något med animalier i. jag menar verkligen inte att dissa dig eller nån annan vegan, tvärtom har jag en receptsida just för att peppa och underlätta för folk att fortsätta leva veganskt.
självklart ska man ifrågasätta när någon publicerar ett recept med guiness eller andra animalier. men det är sällsynt korkat att göra det till en personlig fråga, en fråga om “bra” och “dåliga” veganer. och att hota med att sluta läsa hela bloggen, på grund av ett recept. man har hamnat snett om man attackerar en vegankamrat på grund av ett litet snedsteg, när bloggar som hennes är själva förutsättningen för att vi veganer ska klara oss i skuggan av tasteline och DN:s värdelösa receptsamlingar.
“grejen är att jag skiter faktiskt i om folk är veganer eller inte.” Nu håller jag inte alls med längre. Jag bryr mig som fan. Det skär i mig varje gång nån korkad jävel på jobbet håller upp sin kostek och flinar. Men i det läget kan man välja - antingen svära lite, vifta med sin e-nummerguide och hålla sig i sin subkultur med “riktiga” veganer. Eller så kan man försöka argumentera lugnt och sakligt, bjuda på veganska semlor ännu en gång och i ord och handling visa hur sjukt lätt och rätt det faktiskt är att vara vegan.
Hm, men jag fattar ändå vad du menar. Grejer är, jag tror inte en av oss har rätt. För att köttindustrin ska kunna krossas behövs både stenhårda subkultursveganer, fuskisveganer, brandbombsveganer, minkutsläpparveganer och ta-en-korv-med-arbetskamraterna-veganer. Ju fler ansikten vi kan visa, ju fler arenor vi kan ta oss in på och ju mindre vi fördömer andra - desto närmare en köttfri värld.
March 16th, 2008 at 19:59
Väldigt intressant diskussion. Mycket av det som sagts är sånt som snurrat runt i mitt huvud en längre tid; Är det idé att pusha sig själv så att man är så strikt man bara kan? Eller bränner man ut sig genom att vara så 100% -igt vegan i alla lägen? Jag kallar mig vegetarian med vegan ambitioner. Och för tillfället är det ett bra sätt för mig att förhålla mig till matintag och konsumtion. I praktiken innebär det att jag väljer veganprodukter till en väldigt stor del men att jag inte gör det i vissa fall. Håller helt med Fredrik i det att vi behöver vara många som vill ta till sig av veganismen. Jag tror att förändring kan ta tid. Själv började jag med att sluta äta kött och kyckling, för att sedan sluta med fisk. Nu exkluderar jag ännu fler animaliska produkter. Denna process har tagit ca 7 år och om några år till kanske jag sjäv är strikt vegan.
Det problematiska i det här är balansen mellan tolerans och ilska. Jag kan vara jävligt oförstående inför människor som äter kött, vilket de flesta av mina vänner gör. Men lika oförstående kan ju en superstrikt vegan vara inför mig. Jag tror inte det finns ett enkelt svar, för min del iaf. Ibland kan man få bli arg på folk och predika köttfakta och ibland kan det nog vara bra att uppmuntra andra att äta det som de har lust med. Mestadels använder jag mig nog av förhållninssättet att jag är en slags ambassadör för djurrätt och vill värva fler anhängare till vårat läger. Då handlar det ju om situationen. Ibland säljer man vänligt in idén och ibland argumenterar man med kalla fakta på ett mer slagkraftigt sätt.
Vill verkligen tacka den som står bakom den här sidan! Så många bar recept och tips!!! Och så belastas inte miljön genom att göra det till en papperskokbok, fantastiskt!!!
Vänlig Hälsning Mia